SMR – TÅLIGHET MOT VARROAKVALSTRET?
 

Motståndskraft hos honungsbin mot Varroa destructor existerar idag på flera håll i världen. I den mån som det inte handlar om något som naturen själv har åstadkommit, så har det successivt vuxit fram i de olika projekt som har bedrivits under 1990-talet. Ett av dessa projekt har bedrivits av John Harbo och Jeffrey Harris, båda knutna till ARS (Agricultural Research Service) på USA:s jordbruksdepartement.

 

Bakgrunden

Även om kemiska bekämpningsmedel, åtminstone till en början, hjälper oss att hålla kvalsternivån under kontroll, så äventyras ändå binas hälsa och kvaliteten på kupprodukterna vid användning av dessa medel. Biodlarna, åtminstone i USA, är tvungna att söka nya vägar för att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel. Den enda vägen som står öppen, om man tänker sig en livskraftig biodling även i framtiden, är att främja binas egen motståndskraft mot kvalstret. Försök till detta har i någon omfattning bedrivits ända sedan kvalstret började spridas över världen. Länge såg det mycket dystert ut, men numera vet vi att tålighet mot varroa förekommer hos honungsbin, och att motståndet tar sig olika former. Ett av de sätt som motståndet tar sig uttryck i, handlar om att kvalstren inte klarar att fortplanta sig, åtminstone inte i någon större omfattning. Harbo och Harris har specialiserat sig på just denna del av kvalstrets livscykel och kallar fenomenet SMR, Suppression of Mite
 

 Reproduction.    Varför valdes SMR?

Harbo och Harris ville utveckla motståndskraften hos bina mot kvalstren, ett projekt som de startade 1995. De kände då att de var tvungna att först definiera vad motståndskraft var för något. De beslutade sig för att motståndskraft mot kvalstret måste bestå i en lägre tillväxt av kvalster än tidigare eller, ännu bättre, en minskning av antalet kvalster i bisamhället.

Man tog sin utgångspunkt i fyra av de faktorer som andra forskare tidigare hade satt i samband med tålighet mot varroakvalstret, nämligen hygieniskt beteende, putsningsbeteende, ynglets täckningstid, samt hög andel av kvalster som inte reproducerar sig. Den tidiga delen av projektet handlade om att söka utröna vilken, om någon, av dessa faktorer som korrelerade med låga kvalsternivåer i bisamhällena. Under de omständigheter som försöket bedrevs (se nedan) visade det sig att den enda av de fyra faktorerna som kunde sättas i samband med påvisat låga kvalsternivåer var hög andel av kvalster som inte reproducerar sig.

För att uppskatta andelen ickereproducerande kvalster i ett samhälle avtäcks ett antal täckta celler i puppstadiet (ögonen har mörknat). Alla celler där ett moderkvalster har gått in ingår i beräkningen. Sedan fastställer man hur många av dessa moderkvalster som har givit upphov till avkomma. Om 10 av 20 saknar avkomma, är andelen ickereproducerande kvalster 50%, om 16 av 20 saknar avkomma är andelen ickereproducerande kvalster 80%, och så vidare…

Försöken visar att bin som besitter SMR-egenskaper, förhindrar kvalstrets framgångsrika förökning. Det faktiska skeendet kan se lite olika ut. Det kan handla om att moderkvalstren inte lägger ägg alls, eller lägger dem för sent. Det kan också handla om att lagda ägg inte kläcks. Den viktigaste kategorin, och lyckligtvis den som är lättast att mäta, är de kvalster som inte lägger några ägg alls.

 

SMR är vanligt förekommande

SMR-egenskaperna, vilka de nu är, förekommer förmodligen i de flesta av världens populationer av bin och kan, med hjälp av korrekt urval, främjas så att de får ett allt större genomslag. Många av de bistammar som naturligt utvecklat motståndskraft har visat sig ha en hög andel av ickereproducerande kvalster. Dokumenterade exempel kan hämtas från bl.a. Tunisien, Uruguay, Argentina och Brasilien.

SMR är alltså ingen särskild stam, population eller ras av bin. SMR-egenskaperna konstitueras istället av ett antal gener (det skulle kunna vara så få som två) vars förekomst man sannolikt kan räkna med om man, förslagsvis, inseminerar ett 30-tal drottningar med drönare från ett 30-tal obesläktade samhällen (endrönarinsemination). Insemination med endast en drönare är mycket ändamålsenligt i det skede då man vill uppdaga förekomsten av en egenskap, medan parning med flera drönare är att föredra i senare skeden av avelsarbetet.

 

Utvecklingsprocessen

I försökets inledningsskede bedömde Harbo och Harris att inga av de bisamhällen som ingick i undersökningen var i stånd att överleva utan användning av kemiska bekämpningsmedel. Mycket energi lades ner på att mäta skillnader samhällena emellan, vad gäller bistyrka och kvalsternivå. Försöksledarna menar att det i varje grupp av bisamhällen förekommer avsevärda skillnader vad gäller kvalsterpopulationernas tillväxttakt. Den strategi man valde var att använda de bidrottningar som avelsdrottningar vars samhällen uppvisade en tydligt begränsad kvalstertillväxt jämfört med övriga samhällen. Såväl drottningar som drönare odlades från åtskilliga avelsdrottningar. Dessa användes senare i den insemineringsprocess som nu vidtog. De på sådant sätt inseminerade drottningarna utvärderades under den påföljande säsongen, och återigen valdes de bästa drottningarna ut till nya avelsdrottningar, och så vidare…Processen pågick på detta vis tills man kunde konstatera att bisamhällenas förmåga att begränsa kvalstertillväxten hade förbättrats.

Man kan förhållandevis lätt skaffa sig en uppfattning om huruvida en egenskap är ärftlig eller inte. Om egenskapen är vanligare bland samhällen som man vet är besläktade med varandra än bland andra bisamhällen, då har vi att göra med en ärftlig egenskap. Denna egenskap går då också att förbättra med hjälp av selektion. Harbo och Harris har på så vis lyckats få ner kvalsternivån till 10 % i arbetaryngel. I drönaryngel är nivåerna högre.

Man startade projektet med omkring 60 bisamhällen och under försökets gång har man genomfört mätningarna på skaksvärmar som vägt ungefär 1 kg. Varje svärm får ta emot omkring 400 kvalster. Svärmarna får etablera sig och sedan mäts såväl kvalstermängd som andel ickereproducerande kvalster under en period av 80 – 115 dagar. Fem olika kommersiella biodlare har medverkat i projektet, både för att bistå med utgångsmaterial, men också för att deltaga i processen med att utvärdera resultatet.

 

Reflektioner

Undersökningen visar, liksom andra undersökningar tidigare visat, att två saker är mycket viktiga om man vill uppnå tålighet mot varroakvalster. Korrekta mätningar av kvalstermängd liksom full kontroll på parningen är nödvändiga ingredienser i ett framgångsrikt koncept. Dessa krav är tillgodosedda i Harbos och Harris försök. Även i Ericssons mångåriga försök i Arizona hade man full kontroll, eller så gott som full kontroll, på dessa faktorer. Skillnaden mellan dessa försök är att Ericsson (med flera) inte brydde sig om att spekulera i vad som orsakade de lägre kvalsternivåerna. Han odlade på de drottningar vars samhällen uppvisade de lägsta kvalsternivåerna, och han parade sina drottningar på platser där han hade god kontroll på de förekommande drönarna.

Harbo och Harris påpekar, liksom många andra, att tålighet mot varroakvalstret beror på ett flertal faktorer. Flera iakttagelser visar också att ickereproducerande kvalster är bara ett av flera spår, även om det förefaller att vara det viktigaste i den refererade undersökningen. Hygieniskt beteende och putsningsbeteende (bina avlägsnar kvalster från varandra och/eller biter dem) anses alltjämt vara delaktiga i flera framgångsrika koncept, medan förkortad täcktid hos ynglet enligt uppgift är ett spår som blir allt kallare.

Man kan fundera över vilken betydelse det kan ha haft att undersökningarna genomförts på förhållandevis små samhällen, och möjligen med förhållandevis beskedliga kvalsternivåer. Behövs det ett högre kvalstertryck för att utlösa det hygieniska beteendet eller putsningsbeteendet? Och hur fungerar SMR i regelrätta produktionssamhällen under en period av flera år? Kan virusresistens hos bina fungera som en nödvändig plattform för övriga motståndsfaktorer vid ett högre kvalstertryck? Hur mäter man virusresistens? Det finns många frågor som ännu inte har några svar. Vilka de rätta faktorerna än är, så är det bina som måste visa oss dem.

Det är lika tydligt som tidigare att vi biodlare genom noggranna mätningar och kontrollerad parning kan påskynda den resistensbildning som naturen, om den får verka ostört, i sinom tid ändå åstadkommer. Samarbete med naturen lönar sig.

 

 Per Ideström